”Denna tiggarkäringen känna vi inte något till; det är bäst att se efter, om hon inte har tagit något med sig.”
Så kände han efter i alla fickorna och gräfde och ransakade, och då han fann bröden, blef han arg och höll svårt väsende i huset. Hon gret och jämrade sig och sade: ”Tiggaren bad mig om det, och då måste jag göra det.”
”Ja, det borde gå dig illa,” sade prinsen; ”men det är detsamma, för tiggarens skull, skall det vara dig tillgifvet.”
Då hon väl var gången, kastade han prinskläderna af, drog på sig skinnkjolen, satte lafskägget på och var före henne i riskojan, och då hon kom, höll han på att sköta om barnet. ”Ja, du har fått mig till att göra det jag har ångrat,” sade hon; det var första gången jag har stulit, och det skall nog bli den sista.” Och så förtäljde hon huru det hade gått, och hvad prinsen hade sagt.
Några dagar efter kom Håkan hem i riskojan en qväll. ”I morgon får jag bli hemma och passa ungen,” sade han, ”för du skall vara med i slagten och laga till korf ”
”Jag laga till korf?” sade kungadottren, ”det kan jag inte. Jag har nog spisat korf, men lagat till korf har jag aldrig.”
Ja, Håkan sade, hon måste gå, efter prinsen hade sagt det; hon fick göra hon som de andra gjorde, och så bad han, att hon skulle stjäla med sig några korfvar åt honom. ”Nej stjäla kan jag inte,” sade hon, ”för du minns nog, huru det gick sist.” — ”Du kan lära att stjäla,” sade Håkan; ”det är inte sagdt, att det går galet jemt.” Då hon väl var gången, lopp Håkan Borkenskägg ginvägen, kom långt före henne till slottet, kastade skinnkjolen och lafskägget af sig och stod i köket med prinskläderna på, då hon kom. Kungadottren var med på slagten och lagade till korf, och hon gjorde som Håkan hade sagt, och stoppade fickorna sina fulla. Då hon skulle gå hem om aftonen, sade prinsen:
