dagen; ”för det är en snäll husbonde du är kommen till, skall du veta,” sade resen igen. ”Men går du in i något af de rummen, jag talade om i går, så vrider jag hufvudet af dig,” sade han, och så reste han åstad med getflocken. ”Ja men, är du en snäll husbonde också,” sade kungasonen; ”men jag vill nog in och tala med Mästermön likaväl, jag, kanske hon likaså snart tör blifva min som din,” och så gick han in till henne. Hon sporde honom då, hvad han skulle göra den dagen. ”Åh, det är inte farligt arbete skulle jag tro,” sade kungasonen. ”Jag skall bära opp i hagen efter hästen hans.” — ”Ja, huru vill du bära dig åt då?” sporde Mästermön. ”Åh, det är väl icke stor konst att rida en häst hem,” sade kungasonen; ”jag tänker väl att jag har ridit på en frisk häst förr.” — ”Ja, det är nog inte så lätt sak att rida den hästen hem,” sade Mästermön; ”men jag skall lära dig, huru du skall göra. När du får se den, kommer den så eld och lågor frusta ur näsborrarne på den, som om du skulle se en tjärvedseld; pass då väl på och tag betslet, som hänger derborta vid dörren, och kasta i käften på den, så blir den så spak, att du kan göra med den hvad du vill.” Ja, det skulle han nog komma ihåg, och så satt han der inne hos Mästermön hela dagen igenom, och de pratade både om det ena och det andra de två, men först och sist var det nu om hur grannt och herrligt de skulle ha det, om de bara kunde få hvarandra och komma väl från resen; och kungasonen hade nog glömt både hagen och hästen, om inte Mästermön hade påmint honom om det, då det led mot qvällen, och sagt att nu var det bäst att han gick efter hästen, förrän resen kom. Det gjorde han då, han tog betslet, som hängde i vrån, och sprang opp i hagen, och så dröjde det icke länge förrän hästen mötte honom, så att eld och röda lågor stodo ut ur näsborrame på den; men så passade gossen på med detsamma den kom emot honom med gapande käft, och
