vända gödseln upp och ned och skotta med skaftet, så flyger det ut af sig sjelf alltsammans.” Ja, det skulle han försöka på, mente kungasonen; och så blef han sittande derinne hela dagen, för det blef snart så emellan dem, att de ville ha hvarandra, han och kungadottern, — och så var väl den första dagen, han tjenade hos resen, icke lång för honom, det kan en nog veta. Men då det led mot qvällen, sade hon, att nu var det bäst han fick skotta ren stallet, förrän resen kom hem, och då han kom bort i staUet, hade han lust att pröfva om det var riktigt som hon hade sagt, och så begynte han att skotta så, som han hade sett stallkarlarna hos hans far göra; men det kan väl hända att han måste hålla upp dermed, för då han hade skottat en liten stund, hade han knappt rum att stå der. Så gjorde han som kungadottern hade lärt honom, han vände gödseln och skottade med skaftet, och så var det icke ett ögonblick, förrän stallet var rent som det skulle varit skuradt. Då han hade gjort det, gick han in igen i den stugan som resen hade gifvit honom lof att vara i; der gick han opp och ned på golfvet och gaf sig till att tralla och sjunga. Så kom resen hem med getterna. ”Har du skottat stallet?” sporde resen. ”Ja, nu är det rent och fint, husbond,” sade kungasonen. ”Det vill jag se på,” sade resen och gick ut i stallet; men så var det som kungasonen hade sagt. ”Du har visst talat med min Mästermö, för det har du aldrig tagit ur ditt eget bröst,” sade resen. ”Mästermö, hvad är det för en ting, husbond?” sade kungasonen, han gjorde sig så dum som ett nöt, ”den skulle jag ha lust till att se.” — ”Åh, tids nog får du se henne,” sade resen.
Den andra morgonen skulle resen ut med getterna sina igen. Så sade han till kungasonen, att den dagen skulle han hemta hem hästen hans, som gick uppe i hagen, och när han hade gjort det, kunde han hvila sig resten af
