rann ut, bara resen löste på säckbandet. ”Du har visst tält vid min Mästermö,” sade resen; ”har du det, så vrider jag hufvudet af dig.” — ”Mästermö?” sade kungasonen; ”i går talade husbond om denna Mästermö, och i dag talar han om henne igen, och dagen före gårdagen var det samma tal. Jag vill önska jag fick se den saken, jag,” sade han. ”Ja, ja, vänta till i morgon, då skall jag sjelf följa med dig in till henne,” sade resen. ”Åh, tack skall husbond ha, men det är väl bara gyckel,” sade kungasonen.
Dagen efter tog resen honom med till Mästermön. ”Nu skall du slagta honom och koka honom i den stora digra kitteln, du vet väl. När du sedan har soppan färdig, kan du säga mig till,” sade resen och lade sig till att sofva på bänken; rätt som det var snarkade han så det dundrade i fjellet. Så tog Mästermön en knif och skar gossen i lillfingret och droppade tre bloddroppar på sängen; derefter tog hon alla de gamla trasor och skosulor och allt det skräp hon kunde få fatt på, och hade upp i kitteln; och så tog hon ett helt skrin fullt med malet guld, och en saltsten och en vattenflaska, som hängde vid dörren, och ett guldäple och två guldhönor tog hon också med sig, och med det reste hon och kungasonen åstad från resegården det fortaste de kunde, och då de kommo ett stycke på vägen, kommo de till ett haf; sedan seglade de, men hvar de fingo skeppet ifrån, har jag aldrig riktigt fått sport.
Då nu resen hade sofvit en god stund, började han att sträcka sig på bänken der han låg; ”är det snart kokt nu?” sporde han, ”Nyss begynt!” sade den första blodsdroppen på sängen. Ja, så lade sig resen till att sofva igen, och så sof han en lång, lång stund på nytt. Så begynte han att vända på sig litet igen; ”Är det kokt nu då?” sade han, men han såg icke upp — det gjorde han inte första gången heller — för han var halfsofvande ändå.
