ma upp till kungsgården och spisa middag. ”Helsa kungen och säg, att är han för god att gå till mig, så är jag för god att gå till honom ock,” svarade Mästermön. Så måste kungen sjelf i väg, och då följde Mästermön genast med; och kungen trodde nog att hon var litet för mer än hon såg ut till, och han satte henne i högsätet uppe bredvid den yngste brudgummen. Då de hade suttit en liten stund till bords, tog Mästermön fram guldhönorna och guldäpplet, som hon hade fört med sig från resens gård, och ställde dem på bordet framför sig; och straxt började hönsen nappas om guldäpplet. ”Nej, se bara hur de fäkta om guldäpplet!” sade kungasonen. ”Ja, så fäktade vi båda också för att komma ut, då vi voro i fjället,” sade Mästermön. Då kände kungasonen igen henne, och nu kan det väl hända att han blef en smula glad; trollhexan, som hade trillat äpplet till honom, lät han slitas sönder mellan fyra och tjugu hästar, så att det blef icke en trasa qvar af henne, och nu började de först riktigt fira bröllop; ja, så mörbultade de voro, så höllo de ändå ut, både länsmannen och skrifvaren och fogden också.
48.
Trogen och Otrogen.
Det var en gång två bröder, den ena hette Trogen
och den andre Otrogen. Trogen var alltid uppriktig och
god mot alla, men Otrogen var elak och full af lögn, så
man aldrig kunde lita på hvad han sade. Modern var
enka och hade icke stort att lefva af, och då sönerna hade
vuxit upp, måste hon skicka dem ifrån sig, så att de