sjelfva kunde förtjena sitt bröd i verlden. Hyardera gaf hon en liten rensel med mat uti, och så skulle de åstad.
Då de nu hade gått tills aftonen, satte de sig på ett vindfälle i skogen och togo fram renslarna sina, för svultna voro de efter att ha gått hela dagen, och nu tyckte de att en bit just skulle smaka godt. ”Vill du som jag så äta vi först ur din rensel, så länge det är något i den, så kunna vi sedan börja med min,” sade Otrogen. Ja, det var Trogen nöjd med, och så började de att äta; men allt det bästa passade Otrogen på och stoppade i sig, och Trogen fick bara kanterna och de brända brödbitarna och fläsksvålarna, han. Om morgonen åto de åter af maten hans, Trogens, och om middagen likaså; men då fanns det icke mera qvar i renseln hans. Då de nu hade gått till qvällen, och skulle till att få sig litet mat igen, ville Trogen äta ur broderns rensel; men Otrogen sade nej och menade tro på att den maten var hans och att han icke hade mera än han sjelf ganska väl behöfde. ”Ja, men du fick ju äta ur min rensel, så länge det fanns något qvar i den,” sade Trogen. ”Ja, när du är en sådan narr och låter andra äta upp för dig, så får du ha det som du har det,” menade Otrogen; ”nu må du sitta der och sukta,” sade han. ”Åh ja, Otrogen heter du, och otrogen är du, och det har du varit i all din tid också,” sade Trogen. När Otrogen det hörde, blef han arg och rök genast på brodern och stack ut begge ögonen på honom: ”nu kan du se om folk äro trogna eller otrogna nu, din blindbock,” sade han, och dermed ilade han ifrån honom.
Trogen stackare, han gick nu der och trefvade sig fram midt i tjocka skogen; blind och ensam var han, och icke visste han hvad han skulle taga sig till. Men så fick han tag i en stor tjock lind, och så tänkte han, att den borde han klifva upp och sätta sig i öfyer natten för vilddjurens skull. När foglarne begynna att sjunga,
