för det ligger en tjock guldkedja i tre hvarf kring trädgården. Fick han den uppgräfd, så blef det den präktigaste trädgård i hela hans rike.” — ”Men nu är det långt in på natten, och vi få derföre gå hem igen nu,” sade räfven, och så gingo de allesammans sin väg.
Då de aflägsnat sig, somnade Trogen, der han satt uppe i linden; men då foglarne började sin sång om morgonen, vaknade han igen, och så tog han dagg af bladen på trädet och smorde sina ögon med: då såg han likaså bra som innan Otrogen hade stuckit dem ut på honom. Nu begaf han sig till engelska kungens gård för att bedja om arbete och sådant fick han genast. En dag kom kungen ut på gården och då han gått derute en stund, ville han dricka af sin källa, för det var hett den dagen och kungen var mycket törstig; men då de öste upp vattnet åt honom, var det både grumligt, kärft och otäckt. Deröfver blef kungen ganska förtörnad. ”Jag tror icke det finns en enda menniska i hela riket mitt, som har så dåligt vatten i sin gård, och ändå måste jag leda detsamma lång väg öfver berg och dalar!” sade kungen. ”Ja, vill du låta mig få folk till att bryta upp den stora stenen, som ligger här midt i gården din, skall du nog få både mycket och godt vatten,” sade Trogen. Ja, kungen var dermed ganska belåten och knappt hade de fått upp stenen och gräft en stund, förrän det sprutade högt upp i vädret en vattenstråle så klar och stark, som om den kommit från en springbrunn; och klarare vatten fanns icke i hela England, — En tid derefter var kungen ner i sin gård igen; så kom der en stor hök flygande efter hans höns och alla till att klappa med händerna och skrika: ”der flyger den! der flyger den!” Kungen tog sin bössa för att skjuta på honom; men kunde icke se så mycket. Deröfver blef han ganska bedröfvad. ”Gud gifve, att någon kunde ge mig råd för ögonen mina! jag
