så är det dag, då får jag väl försöka att krafla mig vidare fram, tänkte han, och så kröp han upp i linden. Då han suttit en stund, fick han höra, att det var någon som begynte att stöka och syssla under trädet, straxt derefter kommo flera dit, och då de helsat på hvarandra, hörde han att det var björnen, vargen, räfven och haren, som kommo för att der fira midsommarsvakan. De gåfvo sig till att spisa och lefva godt och då de slutat dermed, satte de sig till att prata tillsamman. Så sade räfven: ”Skola vi nu icke berätta en liten historia hvar, medan vi sitta här?” — ”Jo, det skulle vara rätt roligt,” sade de andra, och så begynte björnen, för han var nu den förnämste: ”Kungen af England har så dåliga ögon,” sade nalle, ”han kan knappt se en aln ifrån sig; men ifall han kom upp i den här linden om morgonen, medan det är dagg på bladen, och tog af daggen samt smorde dermed på ögonen sina, så fick han sin syn igen, så bra som han någonsin haft det.” — ”Ja,” sade vargen, ”kungen i England har en döfstum dotter också; men visste han, det jag vet, så fann han snart på råd för henne. I fjol då hon gick till altaret, så spottade hon ut brödet igen, och det kom en stor padda och slukade upp det; om de bara gräfde under golfvet, så funno de paddan, som sitter midt under altarringen och brödet sitter ännu i halsen på henne. Om man sedan skar upp paddan, tog brödet och gaf prinsessan, så blef hon som annat folk igen både till att höra och tala.” — ”Ja,” sade räfven, ”hade blott kungen i England reda på det jag vet, så hade han icke så ondt efter vatten i kungsgården sin; under den stora stenen midt på gården hans, är det klaraste källvatten någon vill önska sig — bara han förstode sig på att gräfva der!” — ”Ja,” sade haren, ”kungen af England har den yppersta fruktträdgård i hela landet, men den barer icke så mycket som en äppelkarl en gång;
