stod likaså tjockt och långt som förut, men de blefvo icke vänligare mot Askepilten for det.
Då den tredje midsommarnatten kom, tordes heller ingen af de två äldsta bröderna ligga i utladan och passa gräset, for de blefvo så uppskrämda den natten de lågo der, att de aldrig mer kunde glömma det, men Askepilten var icke ängslig; och så hände det precis detsamma som de förra nätterna; det hördes tre jordskalf, det ena fasligare än det andra, vid det sista for gossen från den ena laduväggen till den andra; men så blef det på en gång stilla. Då han så hade legat en liten stund, hörde han något tugga utanför ladudörren; han trefvade sig åter fram till dörrgluggen — så stod der en häst tätt utanför, mycket större och fetare än de två andra, han hade fångat. Hå, hå, är det du, som vill äta upp höet vårt den här gången, tänkte gossen; det skall jag nog hindra dig ifrån; han ryckte upp eldstålet och kastade öfver hästen, hvilken stod som fastnaglad vid marken, och gossen kunde behandla honom som han ville. Han red nu bort med djuret till samma plats, der han hade de begge andra, samt gick derefter hem igen. Nu gjorde de begge bröderna narr af honom liksom de förra gångerna; den natten hade han visst passat på gräset i skogsängen riktigt, sade de, för det såg ut som om han gick och sof ännu; men Askepilten brydde sig icke derom, han bad dem bara gå bort och se efter; de gjorde det och fingo se gräset stå lika vackert och frodigt denna gången också.
Konungen der i landet, hvarest Askepiltens fader bodde, hade en dotter, som han icke ville gifva till någon annan än den, som kunde rida upp öfver glasberget — för det var ett högt, högt glasberg, blankt som en is, nära invid kungsgården. På dess högsta spets skulle kungadottern sitta med tre guldäpplen i skötet, den som kunde rida dit upp och taga de tre guldäpplena, skulle få henne och