halfva riket, det lät konungen lysa på från alla predikstolar i hela landet samt i många andra konungariken också. Prinsessan var så dejelig, att alla som sågo henne blefvo förälskade, antingen de ville det eller icke — och som du kan förstå, att alla prinsar och riddare hade lust att vinna henne och halfva konungariket med, så kommo de ridande från alla verldens kanter, så granna att det blänkte af dem, och på hästar som frustande dansade fram; det var ingen som icke hoppades att vinna prinsessan.
Då den dag inföll som konungen hade bestämt, var det så fullt med riddare och prinsar vid glasberget, att det hvimlade, och så ville hvar och en, som kunde krypa och gå, dit för att se hvem som vann kungadottern. Askepiltens tvenne bröder ville ock begifva sig dit, men honom ville de alldeles icke ha med sig; för om de voro i sällskap med en sådan slusk, så ful och smutsig som han var, efter han hade legat och gräft i askan, så skulle folk bara göra narr af dem, sade de. ”Ja, jag går likaså gerna ensam för mig sjelf, jag,” sade Askepilten. Då de två bröderna kommo till glasberget, höllo alla prinsarne och riddarne på att rida, så att svetten skummade af hästarna deras; men det gagnade dem icke stort, försäkrar jag, för bara hästarna satte hofven på berget, halkade de ned, och det fanns icke en, hvilken kom upp sa långt som ett par alnar. Detta var icke heller underligt, ty berget var glatt som en glasruta och brant som en stugvägg. Men kungadottern och halfva riket ville de alla gerna rå om, de redo och de halkade ned, och det blef aldrig annorlunda. Till slut voro alla hästarna så trötta att de icke härdade ut längre, de voro så varma att svetten rann af dem, och slutligen måste riddarne gifva sig. Konungen tänkte lysa på att ridningen skulle börja på nytt nästa dag, i hopp att det då skulle gå bättre; men i detsamma kom der en riddare på en häst så ståtlig, att ingen hade sett en dylik förut,
