Då Smörbuk väl var kommen ned i säcken, kastade trollet den på ryggen och gick ut. Men då de kommit ett stycke på vägen, blef hexan trött och frågade: ”huru långt bort kan det vara till någon sofplats?”
”En half fjerdingsväg,” sade Smörbuk.
Hexan satte nu säcken ned vid vägen och gick in i småskogen och lade sig att sofva. Under tiden passade Smörbuk på att taga knifven sin, sprättade hål på säcken och kilade ut, lade dit en stor granrot i stället och vände om hem till modern sin.
Dagen efter stod gumman och bakade igen. Bäst det var, började hunden skälla. ”Spring ut du, Smörbuk,” sade hon, ”och se efter hvad det är Guldtand skäller på.” — ”Åhnej, åhnej, den fulingen der!” sade Smörbuk, ”nu kommer hon igen med hufvudet under armen och en stor säck på ryggen.”
”Spring under bakbordet och göm dig,” sade modern hans.
”Goddag,” sade trollet; ”är Smörbuk hemma i dag?”
”Nej, det är han icke,” sade modern, ”han är ute i skogen med far sin och jagar ripor.”
”Det var dumt det,” sade trollkäringen, ”for jag har en liten vacker silfvergaffel jag ville ge honom.
”Pip, pip, här är jag,” sade Smörbuk och kom fram.
”Jag är så stel i ryggen,” sade trollet, ”du får krypa ned i säcken och taga den sjelf.” Då Smörbuk väl var kommen i säcken, slungade trollet den på ryggen och lomade af från gården. Då de kommit ett stycke på vägen, blef trollet trött och frågade: ”Hur långt är det bort till en sofplats?”
”En half mil,” svarade Smörbuk.
Nu satte trollet säcken ned vid vägen, gick upp genom skogen och lade sig att sofva. Medan trollet gjorde det, fick Smörbuk hål på säcken, och då han kommit ut, lade
