han dit en stor sten i stället. Då nu trollet kom hem, gjorde det upp en stor eld i spisen, satte deröfver en stor kittel och lagade sig till att koka Smörbuk. Men då hon tog säcken och ämnade kasta Smörbak i grytan, föll stenen ut och slog hål i botten, så att vattnet rann ut och släckte elden. Nu blef trollpackan ond och sade: ”Om han nu gör sig aldrig så tung, skall jag ändå lura honom.”
Den tredje gången gick det alldeles på samma sätt som de begge andra. Guldtand började skälla, och då sade modern till Smörbuk:
”Spring ut du. Smörbuk, och se efter, hvem det är Guldtand skäller på.”
Då sprang Smörbuk ut och kom igen och sade: ”Ack, Gud hjelpe och tröste mig! Det är trollet, som kommer igen med hufvudet under armen och en säck på ryggen.”
”Spring under bakbordet och göm dig!” sade modern hans.
”God dag,” sade trollet och steg in genom dörren; ”är Smörbuk hemma i dag?”
”Nej, det är han icke,” sade modern, ”han är ute i skogen med far sin och jagar ripor.”
”Det var otur det,” sade trollkäringen, ”för jag har en liten vacker silfversked jag ville ge honom.”
”Pip, pip, här är jag,” sade Smörbuk och kröp fram under bakbordet.
”Jag är så stel i ryggen,” sade hexan, ”du får stiga ned i säcken och taga den sjelf.” Då Smörbuk vackert och väl kommit ned i säcken, svingade trollet den upp på ryggen och begaf sig bort. Den gången gick icke tropackan bort och lade sig att sofva, utan sträfvade hem med Smörbuk i säcken, och då de kommo hem var det söndag. Nu sade trollet till sin dotter:
”Du skall taga och slagta Smörbuk och koka soppa
