på honom tills jag kommer hem igen, för nu reser jag till kyrkan och bjuder främmande.”
Då kyrkfolket rest, skulle dottern taga Smörbuken och slagta honom, men visste icke riktigt huru hon skulle bära sig åt.
”Vänta, så skall jag visa dig huru du skall gå till väga, jag,” sade Smörbuk, ”lägg hufvudet ned på stubben, skall du få se.”
Hon gjorde så, hon stackare, och Smörbuk tog yxan och högg hufvudet af henne, som om det varit en kyckling. Derpå lade han hufvudet i sängen och kroppen i grytan och kokade soppa på dottern; då den var färdig kröp han upp ofvanför dörren och tog med sig roten och stenen, den ena lade han ofvanför dörren och den andra på spiselkransen.
Då folket kom hem från kyrkan och såg hufvudet i sängen, tänkte de att dottern låg och sof; men så skulle de bort och smaka på buljongen.
”Smakar godt. Smörbukssoppa!” sade trollkäringen.
”Smakar godt, dottersoppa!” sade Smörbuk. Men de hörde icke derpå.
Sedan tog hexan skeden och skulle till att smaka.
”Smakar godt. Smörbukssoppa!” sade hon.
”Smakar godt, dottersoppa!” sade Smörbuk på spiselkransen.
Då blefvo de förundrade öfver, hvem det var som pratade, och ville ut för att se efter. Men då de kommo ut i dörren, kastade Smörbuk granroten och stenen i hufvudet på dem och slog dem ihjäl. Sedan tog han med sig allt det guld och silfver, som fanns i huset; han blef nu mycket rik och reste derpå hem igen till modern sin.
