källartrappan, säger hon,” svarade Liss-Per. ”Har hon aldrig spått vilse förr, så gör hon det nu,” sade mannen. ”Öl och bränvinr sådana varor kan jag knappt minnas vi haft här i huset.” — ”Se efter!” sade Liss-Per; det gjorde mannen — ja, ganska riktigt, han fann dricksvarorna, och så blef det en glädje för honom.
”Hvad har du gifvit för spåmön? Den måste jag ega, hvad du än vill ha för den,” sade mannen. ”Jag har fått den i farsarf, och icke mycket har jag satt värde på den,” sade Liss-Per. ”Ogerna vill jag dock skiljas från den, men det gör detsamma, låter du mig få den gamla kistan som står i kammaren, så skall du få den.” — ”Kistnyckeln har konunit bort!” skrek käringen. ”Jag tager den utan nyckel, jag,” sade Liss-Per; och så blefvo han och mannen snart ense om handeln. Liss-Per fick ett rep i stället för nyckeln, mannen hjelpte honom att få kistan på ryggen och med den begaf han sig bort. Då han gått ett stycke, kom han till en bro; under den gick en elf, som skummande forssade fram med ett så starkt dån att bron svigtade dervid. ”Det bränvinet, det bränvinet,” sade Liss-Per. ”Jag kan märka jag har smaken qvar än. Hvad skall jag gå och dra på denhär kistan efter? Hade jag icke varit full och galen, så hade jag icke tillhandlat mig den för min spåmö. Men nu skall kistan i elfven och det i flygande fart!” Han till att lossa på repet. ”Aj, aj! för Guds skull fräls mig. Det är prosten här i socknen, du har i kistan,” skrek han, som låg deri. ”Det må vara fan sjelf, som vill inbilla mig att han är blifven prest,” sade Liss-Per, ”men antingen han gör sig till prest eller klockare, så skall han i alla fall ut till sjös.” — ”Åhnej, åhnej, det är sockenpresten, som var på sjukbesök hos käringen. Mannen är vild och galen, och så måste hon gömma mig i kistan. Jag har ett silfverur och ett guldur på mig, dem skall du få och 800 daler till. Släpp mig bara ut!” ropade presten.
