”Nej, nej, är det verkligen prestfar då?” sade Liss-Per; han tog en sten och slog kistlocket i stycken, så prosten slapp ut, och han sprang hem till prestgården både fort och lätt, ty klockorna och pengarna tyngde honom icke längre.
Liss-Per gick nu hem och sade till Store-Per: ”I dag betalas det bra på torget för kalfskinn.” — ”Hvad fick du för skinfällen din då?” sporde Store-Per. ”Icke likare än den var, fick jag 800 daler för den, men för större och fetare kalfvar gäller skinnet dubbelt,” sade Liss-Per och viste fram pengarna. ”Det var bra du sade mig det,” sade Store-Per; han slog ihjäl alla kalfvar och kor han egde, och begaf sig på väg till staden med skinn och hudar. Då han kom till torgs och garfvarne frågade, hvad pris det var på hans skinn, sade Store-Per: ”800 för de små och i proportion derefter för de stora.” Men då gjorde alla menniskor narr af honom och sade på spe, att han icke behöfde hugga till så mycket, han kunde nog komma in på dårhuset för bättre köp; nu först förstod han, huru det hade gått till och att Liss-Per hade lurat honom. Då han kom igen, var han icke god minsann, han svor och hotade att slå ihjäl Liss-Per om natten. Det stod denne och hörde på. Då han hade lagt sig i sängen bredvid modern och det dragit långt ut på qvällen, bad han henne byta plats med sig, för han frös så vådligt, och vid väggen var det mycket varmare, sade han. Ja, det gjorde hon. Något senare kom Store-Per med en yxa i handen, smög sig bort till sängen och högg hufvudet af modern i ett tag.
Om morgonen gick Liss-Per in i stugan till Store-Per. ”Gud tröste och bättre dig, som har huggit ihjäl mor vår,” sade han; ”länsmannen lär inte tycka om att du far fram på det viset.” Då blef Store-Per så rädd, att han bad Liss-
