Per för Guds skull tiga med det han visste; ville han det, skulle han få 800 daler. Ja, Liss-Per strök pengarne till sig, satte hufvudet på modern igen, fick henne på en kälke och drog henne till torgs. Der satte han henne med en äppelkorg på hvar arm och ett äpple i hvar hand. Så kom der en skeppare gående, han trodde det var en mångelska och frågade, om hon hade äpplen att sälja och huru många han fick för en skilling. Men den gamla käringen svarade icke. Skepparen frågade en gång till. Nej, hon gaf icke ett ljud ifrån sig. ”Hur mycket får jag för skillingen?” skrek han för tredje gången, men käringen satt som hon hvarken hörde eller såg honom; då blef skepparen så arg att han lade till henne under örat, så att hufvudet trillade bort öfver torget. I detsamma kom Liss-Per springande: han gret och beskärmade sig samt förebrådde skepparen att ha gjort honom rent olycklig, och slagit ihjäl hans gamla mor. ”Kära vän, var bara tyst med hvad du vet, skall du få 800 daler,” sade skepparen, och det blefvo de ense om.
Då Liss-Per kom hem igen, sade han till Store-Per: ”I dag betalas det bra för gamla käringar på torget. Jag fick 800 daler för mor vår,” och så viste han fram pengarne. ”Det var bra jag fick veta det,” sade Store-Per; han hade en gammal svärmoder, henne tog han och slog ihjäl och reste bort för att sälja. Men då de hörde att han gick och sålde döda menniskor, ville de föra honom till länsmannen, och det var med möda han slapp undan. Då Store-Per kom igen, var han så arg och lömsk på Liss-Per, att han hotade att döda honom på ögonblicket, det var ingen nåd att vänta. ”Ja, vi skola alla den vägen, och i dag och i morgon är det bara natten emellan. Men skall jag härifrån nu, så har jag en sak att be dig om; stoppa mig i säcken, som hänger der, och bär mig till elfven!” sade Liss-Per; det hade Store-Per ingenting emot,
