tig tjenst du gjorde, då du kastade ut mig,” svarade Liss-Per. ”Jag sjönk till botten liksom en sten, och der fick jag se flockar af får, kan du tro; der nere gå de i dussintal, den ena hopen större än den andra. Och du ser att de ha duktigt med ull!” tillade Liss-Per. ”Det var bra du talte om det för mig,” sade Store-Per; han drog i detsamma af hem till sin hustru, tog henne med sig till elfven, kröp i en säck och bad henne skynda sig att knyta ihop den och kasta honom öfver bron.” Jag vill efter en fårahjord; men skulle jag bli för länge, så du kan förstå, att jag icke rår med den ensam, får da springa i efter och hjelpa mig,” sade Store-Per. ”Ja, bli bara icke för länge, ty jag längtar så mycket efter fåren,” sade hustrun. Hon stod och väntade en stund, men som hon tänkte vid sig sjelf, att mannen icke kunde stå ut med att fösa alla fåren tillsammans, så hoppade hon efter. Nu var Liss-Per qvitt dem alla, han ärfde gård och grund, hästar och redskap, och sjelf hade han pengar, att köpa sig kor för.
54.
Lurfhättan.
Det var en gång en kung och en drottning, som icke
fingo några barn, och deröfver var drottningen så
bedröfvad, att hon knapt hade en enda glad stund. Ständigt
klagade hon, att det var så ödsligt och tyst i
kungsgården: ”hade vi bara barn, så blef det nog lifligt här,”
sade hon. Hvar hon än reste omkring i hela sitt rike,
så fann hon Guds välsignelse af barn, till och med i den
uslaste koja, och hvart hon kom, så hörde hon hustrun i
huset gräla på ungarne och säga, att de nu hade gjort
