det och det i olag igen; detta syntes drottningen vara roligt, och hon hade haft lust att göra på samma sätt. Slutligen togo konungen och drottningen till sig ett litet främmande flickebarn; det ville de ha hos sig i kungsgården, och anse som sitt eget.
En dag sprang den lilla jungfrun, de hade tagit upp, nere på gården framför slottet och lekte med ett guldäpple. Så kom der en tiggargumma gående; hon hade också en liten flicka med sig, och det dröjde icke länge, förrän tiggarungen och den lilla jungfrun voro goda vänner samt började roa sig med att rulla guldäpplet emellan sig. Detta såg drottningen, som satt uppe vid slottsfönstren; och hon knackade på fönstret, att fosterdottren skulle komma upp. Hon lydde, men den fattiga flickan följde med, och då de kommo in i salen till drottningen, höllo de hvarandra i hand. Drottningen grälade på den lilla jungfrun: ”det anstår icke dig att leka med en trasig tiggarunge!” sade hon, och ville föra denna ut igen.
”Visste drottningen, livad min mor kunde, så jagade hon icke ut mig,” sade den näsvisa ungen, och då drottningen ville ha reda på det, berättade hon, att hennes mor kunde skaffa drottningen barn. Det ville drottningen icke tro, men jäntan blef vid sitt yttrande och sade att hvart enda ord var sannt samt att drottningen blott skulle försöka att få modren till det. Så lät drottningen den lilla flickan gå ned efter henne.
”Vet du, hvad din dotter säger?” sporde hon käringen, då denna kom inom dörren. Nej, det visste tiggargumman icke.
”Hon säger att du kan skaffa mig barn, om du vill,” sade drottningen igen.
”Det passar icke drottningen att höra efter hvad en tiggarunge hittar på,” sade käringen och gick ut straxt igen. Drottningen blef vred och ville på nytt jaga ut
