Lilla Kavern! och se om det är snart dager!” Det sade hon tre gånger, och den tredje gången hon visade ut hunden, var det vid den tid, att det började dagas. Då måste hon bort, men med detsamma hon gick, sade hon:
”Hut! du stygga buskebrud!
Som ligga skall på kungens ann,
Jag i grus och sand,
Och min bror i ormgropen,
Förutan gråt.”
Nu kommer jag igen två gånger till och sedan aldrig mer.” Om morgonen berättade kökspigan, det hon hade sett och hört, och så sade konungen att nästa thorsdagsqväll ville han sjelf vaka i köket, för att se om det var sannt, och då det väl hade börjat mörkna, så gick han ut i köket till pigan. Men huru han än gnuggade ögonen och försökte hålla sig vaken, så hjelpte det icke; ty buskebruden trallade och sjöng, så att ögonen föllo ihop på honom, och då den dejeliga qvinnan kom, sof han, så att han snarkade. Likasom förra gången fick hon låna en kam att putsa håret sitt med, så att guldet regnade ned; sedan skickade hon ut hunden tre gånger, och då det började dagas, aflägsnade hon sig. Med detsamma hon gick, sjöng hon samma ord som gången förut.
”Nu kommer jag tillbaka en gång till, men sedan aldrig mer,” sade hon till sist.
Den tredje thorsdagsqvällen ville konungen vaka igen. Då tillsade han två män att hålla sig, en under hvar arm, de skulle ruska och fatta i honom, hvar gång han ville falla i sömn, och två män satte han till att vakta på buskbruden. Men då det led mot qvällen, började buskbruden åter till att tralla och sjunga, så att ögonen begynte att falla ihop på kungen och hufvudet hängde ned till ena sidan. Så kom det dejeliga fruntimret, fick kammen och kammade
