sitt hår så att guldet droppade; derefter sände hon Lilla Kavern ut för att se efter om det snart var dager, och det gjorde hon tre gånger. Tredje gången begynte det att bli ljust; då qvad hon:
”Hut! du stygga buskebrud,
Som ligga skall på kungens arm,
Jag i grus och sand,
Och min bror i ormgropen,
Förutan gråt.
”Nu kommer jag aldrig igen mer,” sade hon, och så ville hon gå. Men de två män, som höllo konungen under armarne, fattade honom i händerna och räckte honom en knif, att han fick skära henne i lillfingret, så att hon blef blodig. Dermed var den rätta bruden frälsad; hon berättade nu för kungen, huru allt hade gått till samt huru stjufmodren och hennes dotter hade bedragit henne. Straxt blef hennes bror hemtad ur ormgropen — honom hade ormarne icke gjort den minsta skada — och stjufmodren och hennes dotter blefvo kastade dit i stället. Men ingen kan tala om hvad konungen var glad då han blef qvitt den elaka buskebruden och i stället fick en drottning, som var så dejelig och vacker som en dag. Nu blef det rätta brölloppet hållet, och det så att ryktet derom spreds till sju konungariken; konungen och bruden hans åkte till kyrka och Lilla Kavern fick sitta med i vagnen. Då vigseln var förbi, foro de hem igen, men sedan var jag icke längre med dem.
