det var alltför orimligt att hans dotter skulle få till man en som nyss var född, och dertill en som var så ringa. Det sade han också till hustru sin. ”Jag undrar,” sade han, ”om de icke skulle vilja sälja gossen åt mig, så ska’ vi nog bli af med honom.” — ”Jo, det tror jag nog,” sade hustrun, ”det är ju fattigt folk.” Per Krämare gick då ned till qvarnen och frågade mjölnarhustrun om hon icke ville sälja honom sonen sin; hon skulle få mycket pengar för honom. Nej, det ville hon visst icke. ”Jag kan icke begripa hvarför du ej vill det,” sade Per Krämare; ”det är ju bara fattigdom hos er, och gossen skall icke lindra den, kan jag tro;” men hon var så kär i gossen, att hon icke ville mista honom. Då mjölnaren kom in, sade Per detsamma till honom och lofvade att han skulle gifva dem sexhundra daler för gossen, så de kunde köpa sig en gård och slippa mala åt folk, och svälta när det icke fanns qvarnvatten. Det tyckte mjölnaren godt om, och han talade med hustrun, och så fick Rike-Per gossen. Modren gret och sörjde; men Per tröstade henne med, att han skulle få det godt; men de måste lofva att de icke skulle fråga efter honom; ty han ville skicka honom långt bort i andra länder, för att lära honom främmande språk. Då Per Krämare kom hem med gossen, lät han göra en liten kista, som var så prydligt inredd att det var en lust att se. Den tätade han med beck, lade mjölnargossen uti den, läste igen låset och satte ut den i elfven, så att strömmen for bort med den. Nu är jag honom qvitt, tänkte Per Krämare. Men då kistan hade seglat långt nedåt elfven, kom den in i en vattenränna till en annan qvarn och for in i qvarnhjulet, så att qvarnen stannade. Mannen gick då ned och skulle se efter hvad det var som stannade qvarnen, fann kistan och tog den med sig upp. Då han kom hem till hustrun på middagen, sade han: ”Jag undrar just hvad det kan
