stor skada, han; ty då tiden kom att de kunde vänta trollet, sade han liksom förra gången: ”Det är bättre att en mister lifvet, än två?” och kröp upp i trädet igen. Lillepys bad åter köksan om lof att få gå ner till stranden litet. ”Ah, hvad ska’ du der?” sade köksan. ”Jo, söta, låt mig gå,” sade Lillepys, ”jag ville så gerna ner och leka litet med de andra barnen.” Ja, han skulle då få lof till att gå äfven den gången; men först måste han lofva att vara tillbaka tills steken skulle vändas och då skulle han ha ett stort vedfång med sig. Knappt hade Lillepys hunnit ned till stranden, så kom trollet farande, så det susade och brusade om det; det var en gång till så stort som det förra trollet, och tio hufvuden hade det. ”Hut!” skrek trollet. ”Hut sjelf!” svarade Lillepys. ”Kan du fäkta?” ropte trollet. ”Kan jag inte, så kan jag lära!” sade Lillepys. Så slog trollet efter honom med jernstången sin — den var ännu större än den det förra trollet hade — så jorden rök tio alnar i vädret. ”Tvi!” sade Lillepys, ”det var just något, det der! — Nu skall du få se ett hugg af mig.” Så grep han svärdet och högg till trollet, så alla tio hufvudena dansade bort öfver sanden.
Nu sade kungadottern åter till honom: ”Sof en liten stund i mitt knä,” och medan Lillepys låg der, drog hon en silfverklädning på honom. Så snart Riddar Röd märkte att det icke längre var någon fara på färde, kröp han ner ur trädet och hotade prinsessan så länge, tills hon åter måste lofva honom att säga, att det var han som hade räddat henne; derpå skar han ut tungan och lungan ur trollet, lade in dem i sin näsduk och ledde kungadottern tillbaka till slottet. Här blef fröjd och glädje, det kan man nog tänka sig, och kungen visste alls icke huru han skulle bära sig åt för att visa Riddar Röd heder och ära nog.
