Lillepys tog med sig ett fång guld- och silfvergördlar frän trollskeppet, han. Då han kom tillbaka till kungsgården, slog köksan ihop händerna och undrade öfver hvar han hade fått allt guldet och silfret från; men Lillepys svarade, att han hade varit hem på ett litet ryck och att det var band som hade fallit af några tomfat; dem hade han tagit med sig åt köksan, sade han.
Då nu den tredje thorsdagsqvällen kom, gick det ackurat lika som de båda förra gångerna: hela kungsgården var behängd med svart, och alla voro i sorg och bedröfvelse; men Rriddar Röd sade, han tyckte inte de hade så mycket att vara rädda för; hade han räddat kungadottern från två troll, så kunde han väl rädda henne från det tredje också. Han ledde henne derpå ned till stranden; men då det led mot den tiden att trollet skulle komma, kröp han upp i trädet och gömde sig igen. Prinsessan gret och bad honom stanna qvar, men det halp icke: ”det är bättre att en mister lifvet, än två,” sade Riddar Röd igen.
Äfven den aftonen bad Lillepys om lof att få gå ner till stranden, ”Ah, hvad ska’ du der?” svarade köksan; men hur han bad, så fick han slutligen lof att få gå; men det måste han lofva, att vara tillbaka i köket igen när steken skulle vändas. Knappt var han nere vid stranden, så kom trollet, så det susade och brusade om det; det var mycket, mycket större än någotdera af de förra, och femton hufvuden hade det, ”Hut!” ropte trollet. ”Hut sjelf!” sade Lillepys. ”Kan du fäkta?” skrek trollet. ”Kan jag inte, så kan jag lära,” sade Lillepys. ”Jag skall lära dig, jag!” skrek trollet och slog efter honom med jernstången sin, så jorden rök femton alnar i vädret. ”Tvi!” sade Lillepys, ”det var visst något, det! Nu skall du få se ett hugg af mig!” Med detsamma grep han
