jag bli gammal och skröplig.” — ”Ja, så är det med mig också,” sade Per Krämare, ”och derföre ville jag gerna ha en som jag kunde inlära att handla. Vill du låta mig få honom, så skall jag gifva dig sexhundra daler, så du kan köpa dig en gård och lefva i ro och frid på dina gamla dagar.”Ja, då mjölnaren hörde detta, lät han Per Krämare få gossen. Desse reste nu vida omkring med kram och handlade, tills de kommo till en gästgifvargård, som låg vid brynet af en stor skog. Derifrån skickade Per Krämare gossen hem med ett bref till hustrun sin — ty gent öfver skogen var det icke långt — och bad honom säga henne att hon så fort som möjligt skulle göra det som stod i brefvet. Men i brefvet stod det, att hon genast på ögonblicket skulle tända upp ett stort bål och kasta mjölnargossen på det, och om hon icke det gjorde, så skulle hon sjelf brännas lefvande. Gossen gick åstad med brefvet öfver skogen. Då det led mot qvällen, kom gossen till ett hus djupt inne i skogen, och der gick han in. I huset fann han ingen menniska; men i ett rum stod en uppbäddad säng, och den lade han sig tvärs öfver. Brefvet hade han satt under hattbandet sitt, och hatten lade han öfver ansigtet. Då röfrarne kommo hem — ty i huset höllo tolf röfvare till — och de sågo gossen ligga på sängen, undrade de hvad han var för en, och en af dem tog brefvet och bröt och läste det. ”Hm, hm,” sade han; ”det är Per Krämare som är ute och går, men nu ska’ vi göra honom ett spratt, ty det skulle vara synd om den gamle kältringen finge taga lifvet af en så ung och vacker gosse.” Så skrefvo röfrarne ett annat bref till Per Krämares hustru, och fastade det under hattbandet, medan gossen sof, och i detta bref skrefvo de att hon ögonblickligen skulle hålla bröllop åt dottern och mjölnargossen och gifva dem hästar och boskap och husgeråd och inrätta deras hushåll på bästa sätt på den gård han hade
