uppe på Klinten, och om detta icke vore gjordt tills han kom hem, så skulle hon få lida straff derför. Andra dagen läto röfrarne gossen gå, och då han kom hem och lemnade fram brefvet, sade han, att han skulle helsa från Per Krämare och säga, att hon skulle göra det som stod i brefvet, och det i flygande fläng. ”Du måtte ha tjent honom som en bra gosse,” sade krämarhustrun till mjölnargossen, ”eftersom han kan skrifva så nu; ty då I reste, var han så sinnad mot dig, att han icke visste huru han skulle få lifvet af dig.” Hon lagade då genast till bröllop och satte bo åt dem med hästar och boskap och allsköns husgeråd uppe på Klinten.
Icke långt efter kom Per Krämare hem igen, och det första han frågade var om hon hade gjort så som han hade skrifvit i brefvet. ”Ja, jag tyckte nog det var bra mycket, men jag tordes ej annat,” sade hon. Så sporde Per hvar dottren var. ”Du kan väl förstå hvar hon är,” sade hustrun; ”hon är ju hos honom på gården uppe på klinten, vet jag, som det stod i brefvet.” Då Per Krämare fick höra huru det hängde tillsammans, och då han fick se brefvet, blef han så vred att han var färdig springa i stycken, och han lopp genast bort till gården till ungfolket. ”Det är visst godt och väl, min son, att du har fått dotter min,” sade han till mjölnargossen; ”men vill du tänka på att få behålla henne, så måste du gå till Draken af Djupanfärd och skaffa mig tre fjäll af stjerten på honom, ty den som har dem kan få allt hvad han önskar.” — ”Hvar skall jag finna honom då?” sade magen. ”Det får bli din sak, ty icke vet jag det,” sade Per Krämare.
Gossen gaf sig muntert på väg, och då han hade gått någon tid, kom han till en kungsgård. Här får jag gå in och hora mig för, tänkte han, ty sådant folk är bättre bekant i verlden än andra, och kanske kan jag här
