”Men hur gick det med mor din?” sade mannen, då de samtalat en stund; ”jag tror hon svimmade; du får lof att se efter henne.” Gossen gick ut, och släpade henne in öfver golfvet; sedan hon qvicknat vid, kraflade hon sig bort och satte sig i ett hörn, men var så rädd, att hon nästan icke tordes se upp. Om en stund, frågade gossen, om de kunde få herberge öfver natten. Jo, det skulle de få, sade mannen. Så pratade de en stund till, men bäst det var, kände gossen, att han blef hungrig, och frågade om de kunde få något mat till qvällen. Jo, det skulle nog bli råd för det, mente mannen. Då de hade sutit litet, steg han upp och lade sex vedmått pa elden. Ändå räddare blef gumman. ”Nu vill han bränna upp oss också,” sade hon i hörnet der hon satt. Då veden brunnit ned till kol, steg mannen upp och gick ut.
”Gud tröste mig för dig, som är så oförvägen, ser du icke att du är hos troll?” sade gumman.
”Ah pytt, det är icke farligt,” sade gossen.
Snart kom mannen in med en oxe, så stor och dugtig, att gossen aldrig hade sett dess make, och dref till den under örat med knytnäfven, så att den stupade död till golfvet. Sedan tog han den i alla fyra benen och lade den på glödhögen, samt vände och vältrade den, tills han fick den brun utanpå. Derpå gick han bort till ett skåp och tog fram ett silfverfat samt lade oxen derpå, och det var så stort, att han icke nådde utanför någon af dess kanter. Detta satte han fram på bordet, gick så ned i källaren efter ett vinfat, slog ut den ena botten och ställde det upp på bordet samt lade fram två knifvar, som voro tre alnar långa. Då allt var i ordning, bad han dem gå bort till bordet och sätta sig att spisa. Gossen gick först och bad gumman komma efter; hon började jämra sig för sig sjelf och undra, huruledes hon skulle orka att bruka dessa knifvarne. Men gossen tog den ena och började
