igen, gick han ned till vattnet och gjorde min åt lejonen att de skulle lägga sig vid hvarandra som en brygga, och han stod på deras ryggar, medan de simmade med honom i land. Då han väl var kommen i land, gick han upp i en skogshage, och der lät han lejonen lägga sig igen. Sedan letade han sig fram till slottet som en tjuf, för att se om han icke kunde få fatt på bandet sitt; då han kom till dörren, tittade han genom nyckelhålet och märkte att bandet hängde öfver en dörr i köket, derpå smög han sig öfver golfvet, ty det var ingen inne, men då han hade fått bandet, började han på att stampa med klackarna och sparka med benen, som om han varit galen. I detsamma kom käringen in i full fart.
”Kära, snälla lill’ gossen min, låt mig få bandet!” sade hon.
”Nej tack, nu skall du få det straff, som du ville ge mig,” sade gossen, och det fulföljde han genast. Då trollet hörde det, kom det in och bad så vackert att slippa bli ihjälslaget. ”Ja, du skall nog få lefva, men få samma straff, som du gaf mig,” sade gossen; och så brände han ögonen ut på jätten samt skickade honom i en båt ut på hafvet, men han hade inga lejon som följde sig, han.
Nu var gossen ensam, der han gick och väntade på prinsessan; slutligen kunde han icke längre härda ut; han fick så stark längtan efter henne, att han måste resa för att uppsöka henne. Derföre utrustade han fyra skepp och skulle segla till Arabien efter henne. En tid hade de lugnt och stilla väder, men så blefvo de drifna till en klippö. Der gick skeppsfolket i land och vandrade omkring för att fördrifva tiden; dervid hittade de på ett ofantligt ägg, nästan så stort som ett litet hus. Det begynte de att slå på med stora stenar, men de voro ändå icke i stånd att få det sönder. Ynglingen kom efter med sitt svärd för att höra hvad det var för ett buller, och då han sett orsaken
