funno sig. Mannen var frisk, käringen var för länge sedan bra igen också.
”Ni äro då riktiga uslingar, som sitta här i denna koja; följen med mig upp på slottet mitt, så skolen J få se, att jag är en annan karl,” sade gossen. Ja, de följde honom, både mannen och käringen; på vägen frågade hon honom huru han blifvit så stark.
Jo, det kom sig af det blå bandet, som låg på bergåsen den tid de varit ute i bygderna och tiggt, sade gossen.
”Har du det qvar ännu då?” sade käringen. Ja, det fanns qvar ännu, och han hade det under byxlinningen sin, sade han. Käringen bad att hon skulle få se det. Genast knäppte gossen upp västen och lifstycket för att visa henne det. Dervid grep hon till med begge händerna, slet det från honom och lindade det om handen. ”Hvad borde jag göra åt dig, en sådan karnalje, som du är?” sade hon; ”jag borde piska dig, så att hjernan skulle spricka!”
”Det vore alltför lätt död för en slik usling,” sade trollet, ”vi borde förr bränna ut hans ögon och sätta honom på en liten båt ut i hafvet.”
Detta gjorde de också, huru han än gret och jämrade sig, men der båten dref fram, simmade lejonen efter, slutligen drogo de den med sig till en å och satte gossen upp under en tall. De fångade villebråd åt honom och fogel plockade de, så att han fick en hel dunbädd. Men han måste förtära rå föda och blind var han. Så var det en dag det största af lejonen jagade en hare, och den var blind, för rätt som det var, lopp den öfver både stock och sten och stötte sig till sist emot en fura, så att han stupade kråka utefter marken och for ned i en pöl. Men då haren kom upp ur vattnet, hittade han vägen lika väl, och frälste sålunda lifvet sitt. ”Ha, ha!” tänkte lejonet, drog gossen till kärret och doppade honom deri. Då han fått synen
