först ville han börja leta. ”Åh, det tjenar till intet,” sade kungen; ”nu är tiden ute.”
”Tänd på lyktor och tag med din stora nyckelknippa!” sade ynglingen, ”och följ med mig dit jag vill gå; det är en timme qvar ännu.” Han gick så som kungen hade gått den förra natten, och befallde honom läsa upp för sig, tills han kom på bryggan, som låg utåt hafvet.
”Nu är det för sent; tiden är ute och ditt lik skall snart bortföras af böljorna,” sade kungen.
”Det är fem minuter qvar ännu,” sade han och började rycka och slita på pinnarne och käpparna, så att huset flöt upp. ”Nu är det försent!” skrek konungen; ”kom nu, vapendragare, och hugg hufvudet af honom.”
”Nej, stopp litet!” sade ynglingen; ”det är tre minuter qvar ännu. Lemna mig nyckeln så att jag kommer in.”
Men kungen stod och famlade efter nyckeln och sade att han icke fick reda på någon. ”Har icke du, så har jag sjelf,” svarade gossen och sparkade i detsamma till dörren, så att den flög i tusen bitar på golfvet. Prinsessan mötte honom i dörren, helsade honom som sin räddare och sade att honom ville hon ha. Slutligen fick hon äfven sin önskan uppfylld och ynglingen höll bröllop med Arabiska konungens dotter.
60.
Den rättfångna fyraskillingen.
Det var en gång en fattig enka, som bodde i en usel
koja långt bort från några grannar. Litet hade hon att
äta och alldeles intet att elda med, hvadan hon sände en
liten gosse, hon hade, till skogs att plocka ihop ved. Han
hoppade och sprang oupphörligt för att hålla sig varm; ty
det var en kall, mulen höstdag, och för hvar gång han
