hade lagt en qvist eller rot på vedbördan sin, slog han armarne om hvarandra mot skuldrorna, för händerna voro liksom lingonen han gick förbi, röda af bara köld. Då han fått vedbördan full och skuUe hem igen, kom han fram till några stubbar. Der bredvid såg han en hvit, krokig sten. ”Ack, du stackars gamla sten, så hvit och blek du är — du fryser väl!” sade gossen, i det han tog af sig tröjan och lade på stenen. Då han kom med vedbördan, sporde modern, hvad det kunde betyda, att han gick i skjortärmarne i höstkylan. Han berättade sig då ha sett en gammal, krokig sten, som var alldeles hvit och blek af frost, den hade han gifvit sin tröja. ”Din narr,” sade modern, ”tänker du stenen fryser? Men om den frös, så att den skälfde, är väl enhvar sig sjelf närmast. Det kostar nog ändå att hålla dig med kläder, om du också icke hänger den på stenarne ute i skogshagarne,” och så föste hon gossen tillbaka efter tröjan. Då han kom fram till stenen stod den upp från marken med ena kanten. ”Ja, det är sedan du fick tröjan, din stackare!” sade gossen. Men då han nu såg litet nogare på stenen, stod der ett penningskrin, fullt af blanka silfvermynt under den. Det är visst stulna pengar, tänkte gossen; det är ingen som sätter pengar han fått på ärligt sätt, under stenar borta i skogen; dermed tog han skrinet och bar ned till ett kärr tätt invid samt slog hela penninghögen deri. Men en fyraskilling flöt ofvanpå vattnet. ”Ja, du är rättfången, för det rättfångna sjunker aldrig,” sade gossen; han tog derpå fyraskillingen och gick hem med den och tröjan. Han berättade för modern hvad som hade händt honom, att stenen hade ändrat läge och att han funnit ett skrin med silfverpengar, som han tömt ur i kärret, för det de voro stulna. ”Men en fyraskilling flöt ofvanpå, och den tog jag, för den var rättfånget gods,” sade pilten. ”Du är en narr,” sade modern — hon var riktigt ond — ”vore icke annat rättfånget
