som vill öfver, så skall du kasta honom midt ut i elfven och säga: sätt nu du öfver tills du blir aflöst, — så blir du fri.” — ”Åh, tvi vale dig!” sade färjemannen, ”hade du sagt det förr, så skulle du fått lösa mig af.”
Då de kommo till den första kungsgården, sporde drottningen om han hade frågat Draken om guldnycklarna hennes. ”Ja,” svarade gossen och hviskade till drottningen: ”han sade att du skulle leta mellan buskarna der du låg den gången du vet nog.” — ”Tst, tst! säg ingenting,” sade drottningen och gaf gossen hundra daler. Då han kom till andra kungsgården, frågade konungen om han hade talat med draken om det han bad honom om. ”Ja,” sade gossen, ”det gjorde jag, och här är dottern din.” Då blef kungen så glad, att han gerna hade gifvit mjölnargossen prinsessan och halfva riket. Men då han var gift förut, så fick han tvåhundra daler, och hästar och vagn, och så mycket guld och silfver som han kunde föra med sig. Då han nu kom till den tredje kungsgården, kom kungen ut och sporde om han hade frågat Draken om det han bad honom om. ”Ja,” svarade gossen, ”han sade att du skulle gräfva upp brunnen och taga bort den gamla ruttna stocken som ligger på botten, så får du nog rent vatten.” Då gaf kungen honom trehundra daler. Derifrån reste han raka vägen hem, och han var så belamrad med guld och silfver och så grann att det glänste och glittrade om honom; och nu var han mycket rikare än Per Krämare. Då Per fick fjällen, hade han ingenting att säga emot giftermålet; men då han fick se all rikedomen, frågade han om det verkligen fanns så mycket hos Draken. ”Ja,” sade gossen, ”det var mycket mera än jag kunde få med mig, och der är så mycket att det blir många hästlass, och om du vill resa dit, så finns det allt tillräckligt för dig också.” Ja, Per Krämare ville resa dit. Då sade magen honom så tydligt vägen, att han
