Det var gossen med om. Men som vägen var så lång, att han icke kunde hinna hem på dagen, gick han in till en gästgifvare på vägen, och då de som voro der skulle till att spisa qväll, lade han duken på ett bord, som stod i ett hörn, och sade: ”Duk, bred ut dig och duka upp alla slags kosteliga rätter!” Knappt hade han sagt det förrän duken gjorde så, och alla tyckte det var en herrlig sak; men ingen tyckte det bättre än gästgifvarns hustru. Det var icke mycket bråk med stekning och kokning, med dukning och inbärning och framsättning på det bordet, tänkte hon. Då det derföre led frampå natten, så att alla sofvo, tog hon gossens duk och lade en annan i stället, som var alldeles lik den han hade fått af Nordanvinden, men som icke kunde duka upp en hafrekaka en gång.
Då gossen vaknade, tog han duken sin och gick, och den dagen kom han hem till modren. ”Nu,” sade han, ”har jag varit hos Nordanvinden, — det var en hygglig karl, ty han gaf mig den här duken, och bara jag säger till den: Duk, bred ut dig och duka upp alla slags kosteliga rätter! så får jag all den mat jag kan önska mig.” — ”Ja, det vet jag visst,” sade modren, ”det tror jag icke förrän jag får se det.” Gossen skyndade sig att sätta fram ett bord, lade duken på det och sade: ”Duk, bred ut dig och duka upp alla slags kosteliga rätter!” men duken dukade icke upp en bit spisbröd en gång.
”Det blir ingen annan råd, än jag får gå till Nordanvinden igen då,” sade gossen och lade i väg. Fram på eftermiddagen andra dagen kom han dit der Nordanvinden bodde. ”God qväll,” sade gossen. ”God qväll,” svarade Nordanvinden. ”Jag vill ha rätt för mjölet du tog ifrån mig,” sade gossen, ”ty den duken du gaf mig dugde ingenting till.” — ”Jag har icke något mjöl,” sade Nordanvinden, ”men här har du en bock, som gör idel
