gulddukater, bara du säger: ”Min bock, gör pengar!” Det tyckte gossen bra om; men som det var så långt hem att han icke kunde hinna dit på dagen, så tog han åter nattqvarter hos gästgifvaren. Innan han begärde något, pröfvade han bocken, ty han ville se om det verkligen var sannt som Nordanvinden hade sagt, och det egde nog sin riktighet; men då gästgifvaren såg detta, tyckte han det var en skön bock, och då gossen väl hade somnat, så tog han en annan, som icke gjorde gulddukater, och satte i stället.
Morgonen derpå gick gossen derifrån, och då han kom hem till modren, sade han: ”Nordanvinden är en bra karl i alla fall; nu gaf han mig en bock som kan göra gulddukater, bara jag säger: Min bock, gör pengar!” — ”Det vet jag visst” sade modren, ”det är bara prat, och jag tror det icke förrän jag får se det.” — ”Min bock, gör pengar!” sade gossen; men det var icke pengar det som bocken gjorde. Han gick då igen till Nordanvinden och sade, att bocken dugde ingenting till, och att han ville ha rätt för mjölet. ”Ja, nu har jag icke något annat att ge dig,” sade Nordanvinden, ”än den gamla käppen som står der borta i vrån; men den är sådan, att när du säger: Min käpp, däng! så dänger den på, ända tills du säger: Min käpp, stilla!” — Då vägen hem åter var lång, så gick gossen in till gästgifvaren äfven den qvällen; men som han kunde ana huru det hade gått till med duken och bocken, så lade han sig genast på bänken och började snarka, låtsande som om han sof; men i detsamma som gästgifvaren skulle taga käppen, ropade gossen: ”Min käpp, däng!” Käppen till att dänga på gästgifvaren, så att han hoppade både öfver bord och bänkar och ropade och skrek: ”Ah, Herre Gud! åh, Herre Gud! låt käppen vara stilla, eljest slår den ihjäl mig; du skall få igen både duken och bocken.” Då gossen tyckte
