hon sade då, att om han icke heller den följande dagen kunde få faddrar åt barnet, så finge de väl låta qvinnan få det, efter hon såg så god och vänlig ut. Tredje dagen mannen gick ut fick han inte heller några faddrar, och då han på aftonen åter mötte den vänliga qvinnan, lofvade han att lemna henne barnet, om hon ville skaffa det dop och kristendom. Morgonen derpå kom hon derföre till stället der mannen bodde; hon hade med sig två män, tog barnet och reste till kyrkan med det, och der blef det döpt. Derpå tog hon det hem till sig, och der lefde den lilla flickan hos henne i flera år, och fostermodren var alltid god och vänlig emot henne.
Då flickan hade blifvit så stor att hon kunde tänka för sig sjelf, gjorde sig fostermodren i ordning att resa bort. ”Du får gå omkring i alla rummen, hvar som helst,” sade hon till flickan, ”blott icke i de tre rum jag nu visar dig.” Derpå reste hon. Men flickan kunde ändå icke låta bli att glänta litet på den ena kammardörren, och vips! så flög der en stjerna ut. Då fostermodren kom tillbaka, blef hon mycket bedröfvad öfver att stjernan hade flugit ut, och tillika blef hon ond på fosterdottern och hotade att jaga henne bort; men flickan gret och bad för sig, och så fick hon då lof att stanna qvar. Om en tid skulle fostermodren åter resa bort, och då förbjöd hon återigen flickan att gå in i de två kamrar der hon icke hade varit. Denna lofvade att taga sig till vara; men då hon hade gått en tid allena och tänkt och grubblat på hvad det väl kunde vara inne i den andra kammaren, så kunde hon icke hålla sig ifrån att glänta litet på dörren för att titta in, och vips! så flög månen ut. Då fostermodren kom tillbaka och såg att månen hade sluppit ut, blef hon mycket bedröfvad och sade till flickan, att nu kunde hon icke längre behålla henne hos sig, nu måste hon bort. Men flickan gret så
