bittert och bad så vackert för sig, och så fick hon äfven den gången lof att få stanna qvar. Efter någon tid skulle fostermodren åter resa bort, och då lade hon flickan, som nu redan var halfvuxen, allvarligt på hjertat, att hon icke skulle försöka gå in i eller se in i den tredje kammaren. Men då fostermodren hade varit borta någon tid, och flickan länge hade gått ensam och haft tråkigt, tänkte hon: Nej, hur roligt det skulle vara att titta in litet i den tredje kammaren! Hon tänkte först, att hon ändå icke skulle göra det, för fostermodrens skull; men då begäret andra gången föll på henne, kunde hon icke motstå längre; hon tyckte att hon nödvändigt skulle och måste se in i kammaren, och hon gläntade aldrig så litet på dörren, och vips! så flög solen ut. Då fostermodren nu kom tillbaka och såg att solen hade flugit ut, blef hon innerligt bedröfvad och sade att nu kunde flickan omöjligt längre få stanna hos henne. Fosterdottren gret och bad ännu vackrare än förr, men det halp icke. ”Nej, nu måste jag straffa dig,” sade modren, ”men nu kan du få välja: antingen du vill blifva den allra vackraste qvinna och icke kunna tala, eller du vill bli den allra fulaste och kunna tala. Men bort ifrån mig måste du.” Flickan sade: ”Då vill jag helst bli vacker;” och vacker blef hon också, men från den stunden var hon stum.
Då hon hade kommit bort ifrån fostermodren, gick hon och vandrade genom en stor, stor skog, men hur länge hon gick, så blef der aldrig slut på den. Då det led mot qvällen, klef hon upp i ett högt träd, som stod alldeles öfver en källa, och satte sig att sofva der öfver natten. Nära derintill låg ett slott, och från det slottet kom tidigt på morgonen en tärna, som skulle hemta vatten ur källan, öfver hvilken flickan satt, till prinsens the. Tärnan såg det fagra ansigtet i källan och trodde att det var hon sjeif; då kastade hon bort vattenkrukan, sprang
