gick ganska bra hela dagen, ända tills de kommo i land om aftonen. Då hade sonen glömt näsduken sin efter sig, den ville han springa ned i båten efter. Men med detsamma han kom ut i den, började båten gå med honom, så att det forsade om den, och hur mycket gossen höll emot med årorna, så halp det icke; det gick och gick hela natten, och slutligen kom han långt, långt bort till en hvit strand. Der gick han i land, och då han hade gått ett stycke framåt, mötte han en gammal man med ett långt hvitt skägg. ”Hvad heter det här stället?” sade gossen. ”Hvitlandet,” svarade mannen, och så bad han gossen säga hvar han var ifrån och hvad han ville, och det omtalade gossen för honom. ”Ja,” sade mannen, ”om du går framåt här längs efter stranden, så kommer du till tre prinsessor, som stå i jorden, så att bara hufvudet är uppe. Så ropar den första — det är den äldsta — och ber dig komma till henne och hjelpa henne, och det gör den andra också; men ingendera af dem skall du gå fram till; skynda dig förbi dem, som om du hvarken hörde eller såg dem. Men den tredje skall du gå fram till och göra hvad hon ber dig om; det blir din lycka det.”
Då gossen kom till den första af prinsessorna, ropade hon till honom och bad honom så innerligen vackert att han skulle gå fram till henne; men han gick som om han icke såg henne; på samma sätt gick han förbi den andra; men den tredje gick han fram till. ”Vill du göra det jag säger dig, så skall du få hvem af oss tre du vill,” sade prinsessan. Ja, det ville han gerna; och så berättade hon, att dem alla tre hade tre troll satt ned i jorden der; men förut hade de bott på det slott han kunde se borta i skogen. ”Nu skall du gå in i slottet och låta trollen piska dig en natt för hvar och en af oss tre,” sade hon ; ”förmår du tåla det, så räddar du oss.” Ja, mente gossen, det skulle han nog försöka. ”När du går
