borta för, hålla bröllop med en annan.” — ”Då så är, vill jag ge dig ett råd,” sade mannen; ”här borta på en myr stå tre bröder, som ha stått der i hundra år, och slåss om en hatt, en kappa och ett par stöflor; när en har de tre sakerna, kan han göra sig osynlig och önska sig så långt bort han vill. Du kan säga att du vill försöka sakerna och sedan afsäga dom mellan dem.” Ja, kungen tackade, gick och gjorde så. ”Hvad är det I stån här och slåss om i all evighet?” sade han till bröderna; ”låt mig pröfva sakerna, så skall jag döma mellan er.” Det ville de gerna gå in på; men då han hade fått hatten, kappan och stöflorna, sade han: ”När vi träffas nästa gång, skolen I få höra domen!” — och dermed önskade han sig bort.
Medan han for i luften, kom han i sällskap med Nordanvinden. ”Hvart skall du hän?” sade Nordanvinden. ”Till Hvitlandet,” svarade kungen, och derpå berättade han hvad som hade händt honom. ”Ja,” sade Nordanvinden, ”du färdas allt litet fortare du; jag måste in i hvar vrå och lukta och blåsa, jag. Men när du kommer fram, så ställ dig på trappan vid sidan af dörren, så skall jag komma hvinande som om jag ville blåsa ned hela slottet. När då prinsen, som skall ha drottningen din, kommer ut för att se hvad som är på färde, så tager du honom i nacken och kastar honom ut, så skall jag nog fresta på att få honom ur vägen.” Ja, som Nordanvinden hade sagt, så gjorde kungen; han ställde sig på trappan, och då Nordanvinden kom hvinande och tjutande och tog ett tag i slottsmuren, så att slottet skakades, gick prinsen ut för att se hvad som var på färde; men i detsamma han kom, tog kungen honom i nacken och kastade ut honom, och så tog Nordanvinden honom och reste i väg med honom. Då han blifvit af med honom, gick kungen in i slottet. Först kände drottningen icke igen honom,
