jag? Nej, det kan aldrig vara jag! det måste vara en vacker fogel. Men hur skall jag bära mig åt för att få veta om det är jag eller om det icke är jag? … Jo, nu vet jag huru jag skall få reda på om det är jag: om kalf- varna slicka mig och hunden icke skäller på mig, då jag kommer hem, så är det jag.”
Hunden fick knappast syn på ett slikt underdjur, förrän han började stormskälla, som om det hade varit både tjufvar och skälmar i huset. ”Nej, det kan visst icke vara jag,” sade hon. Då hon kom i fähuset, ville kalfvarna icke slicka henne, ty de kände tjärlukten. ”Nej, det kan icke vara jag, det måste vara en vacker fogel,” sade hon, kröp så upp på visthustaket, började slå med armarna som om de hade varit vingar, och ville till väders. Då mannen såg detta, kom han ut med bössan och började sigta. ”Ah, skjut icke, skjut icke!” ropade hustrun; ”det är jag.” — ”Är det du,” sade mannen, ”så stå icke der som en gås, utan kom ner och gör rätt och räkenskap för dig.” Hon kröp då ner igen, men hade icke en enda skilling, ty den mark hon fick af slagtarn hade hon kastat bort i fyllan och villan; och då mannen hörde detta, sade han: ”Du är icke mer än en gång till så galen som du har varit,” och han blef så ond, att han sade han skulle gå sin väg från alltsammans och aldrig komma igen, om han icke träffade tre andra käringar som voro lika galna.
Han gaf sig utaf, och då han hade kommit ett stycke på vägen, fick han se en käring som sprang ut och in med ett tomt såll i en nyupptimrad stuga. Hvar gång hon lopp in, kastade hon förklädet öfver sållet, som om hon hade haft någonting i det, och slog ut detta på golfvet. "Hvarför gör I så der, mor?" frågade han. "Åh, jag ville bara ha in litet sol," svarade hon, "men jag vet icke hur det är fatt; när jag är ute, har jag solen i sållet,
