men när jag kommer in, så har jag tappat den, och då jag var i den gamla kojan min, så hade jag sol tillräckligt, fastän jag aldrig bar in det minsta; bara någon kunde skaffa mig sol, skulle jag gerna ge honom trehundra daler.” — ”Har I en yxa,” sade mannen, ”så skall jag nog skaffa er sol.” Han fick en yxa och högg fönstergluggar, ty det hade timmermännen glömt; straxt kom solen in, och han fick sina trehundra daler. ”Det var en,” tänkte mannen, och gick vidare.
Om en stund kom han till ett hus, och der inne var ett förfärligt skrik och skrål. Der gick han in och fick se en käring som höll på att dänga mannen sin i hufvu- det med ett klappträ; öfver hufvudet på honom hade hon dragit en skjorta, i hvilken det icke fanns något hål för halsen. ”Vill I slå ihjäl mannen eran. I, mor?” frågade han. ”Nej,” svarade hon, ”jag vill bara ha ett halsehål på den här skjortan.” Mannen skrek och jämrade sig och sade: ”Gud tröste och hjelpe den som skall ha en ny skjorta på. Om någon kunde lära käringen min att få halsehål på skjortan på något annat sätt, så skulle jag gerna ge honom trehundra daler.” — ”Det skall snart vara gjordt, tag bara hit en sax,” sade den andre. Han fick en sax, klippte hål och gick vidare med pengarna sina. ”Det var den andra,” sade han för sig sjelf.
Sent omsider kom han till en gård; der tänkte han hvila ut en stund. Då han kom in dit, sporde käringen: ”Hvar är I från, far?” — ”Jag är från Ringerike,” svarade han. ”Åh, nej, kors! är I från himmelrike? Då känner I väl honom, andre Per, salig man min, då?” (Qvinnan hade varit gift tre gånger; den förste mannen och den siste hade varit elake, derför trodde hon att blott den andre mannen hade blifvet salig, ty han hade varit en beskedlig man.) — ”Ja, honom känner jag väl,” sade han på omsvep. ”Hur står det till med honom nu då?”
