tidigt hade dött och flickan nu redan var halfvuxen, sade hon att hon ville ut ibland folk, så hon kunde förtjena sitt bröd hon också. ”Ja, dotter min,” sade fadren, ”visserligen har du icke lärt annat hos mig än att plocka fogel och steka, men du får väl försöka på att förtjena ditt bröd ändå. Så gick då flickan ut att söka tjenst, och då hon hade gått en tid, kom hon till kungsgården. Der stannade hon, och drottningen tyckte så mycket om henne, att de öfriga tärnorna blefvo afundsjuka på henne. De hittade derföre på att säga till drottningen, att flickan hade sagt sig god att spinna ett pund lin på tjugufyra timmar, ty drottningen tyckte särdeles om alla slags handarbeten. ”Ja, har du sagt det, så skall du ock göra det,” sade drottningen till henne; ”men litet längre tid kan du väl få.” Flickan, stackare, tordes icke säga att hon aldrig hade spunnit, utan bad blott om en kammare för sig sjelf; det fick hon, och dit upp bars rock och lin. Här satt hon nu och gret och var bedröfvad och visste sig ingen lefvande råd; hon härjade med rocken och vred och vände på den, och visste icke hur hon skulle bära sig åt; hon hade aldrig förr sett en spinnrock en gång.
Men som hon så satt, kom der en gammal qvinna in till henne. ”Hvad fattas dig, mitt barn?” sade hon. ”Ack!” svarade flickan, ”det kan väl icke tjena någonting till att jag säger dig det; du kan ändå icke hjelpa mig.” — ”Det kan ingen veta,” sade qvinnan; ”kanhända jag kan veta råd derför ändå, jag.” Ja, jag kan ju gerna säga henne det, tänkte flickan, och så omtalade hon att medtjenarne hennes hade spridt ut att hon skulle sagt sig vara god att spinna ett pund lin på tjugufyra timmar; ”och jag, min stackare,” sade hon, ”har aldrig i mitt lif sett en spinnrock, långt mindre kan jag spinna så mycket på ett kort dygn.” — ”Ja, det är detsamma, det, barn,”
