De satte sig då till att spinna igen; men nu skulle dottern spinna blår och styfdottern lin, och den, som tråden först gick af för, skulle ned i brunnen. Det dröjde icke länge förrän det gick af för dottern, det kan en väl förstå, och så kastade de henne i brunnen.
Nu gick det på samma sätt; hon föll till botten, men slog sig icke, och sedan kom hon på en vacker grön äng. Då hon hade gått ett stycke, kom hon till risåkern, ”Trampa icke hårdt på mig du, så skall jag hjelpa dig igen,” sade den. ”Ah, hvad bryr jag mig om en rishög, sade hon och gjorde sig tung och trampade på risåkern så att det knakade i den.
Litet längre fram kom hon till kon, som gick der så mjölkstinn. ”Var så snäll och mjölka mig du,” sade kon, ”så skall jag hjelpa dig igen; drick så mycket du vill, men häll resten på klöfvarna mina.” Ja, det gjorde hon då: hon mjölkade kon, och så drack hon så länge hon orkade, men då fanns det ingenting qvar att slå på klöfvarna; stäfvan slängde hon bort öfver backen och gick.
Då hon hade gått ytterligare ett stycke, kom hon till gumsen, som gick och släpade ullen efter sig. ”Åh, var så snäll och klipp mig du, så skall jag tjena dig igen, jag,” sade gumsen; ”tag så mycket af ullen du vill, men linda resten omkring halsen på mig.” Det gjorde hon, men hon gick så ovårdsamt till väga, att hon klippte stora stycken ur skinnet, och all ullen tog hon med sig.
Efter en stund kom hon till äppelträdet, som stod alldeles nedböjdt och bar på äpplena sina. ”Var så snäll och plocka äpplena af mig du, så att grenarna mina kunna räta ut sig, ty det kostar på att stå så här krokig,” sade äppelträdet; ”men var försigtig, så att du icke skadar mig; ät så mycket du vill, men lägg resten vackert invid roten min, så skall jag hjelpa dig igen.” Hon plockade af de närmaste och slog med stången ned dem hon icke
