kunde nå; men hon brydde sig icke om någonting, och ryckte och slog ned stora grenar, och åt tills hon icke orkade mer, och så kastade hon resten under trädet.
Då hon hade gått ett stycke till, kom hon till gården, der trollkäringen bodde; der begärde hon tjenst. Trollkäringen sade att hon ingen tjensteflicka ville ha, ty antingen dugde de icke till någonting, eller också voro de alltför klippska och lurade henne på det hon egde och hade. Men flickan gaf sig icke, hon, utan sade att hon ville ha tjenst, och så sade trollkäringen att hon skulle ta henne och försöka om hon dugde någonting till.
Det första hon fick att uträtta var att hemta vatten i sållet. Ja, hon gick till brunnen och hällde vatten i sållet; men lika fort som hon hällde i, rann det ut igen. Då sjöngo foglarna:
»Smet i ler,
Lägg i strå!
Smet i ler,
Lägg i strå!
Men hon brydde sig icke om fogelsången; hon kastade ler efter foglarna, så att de flögo långt bort, och hon måste då gå hem igen med tomt såll och fick bannor af trollkäringen. Så skulle hon mocka i fähuset och mjölka korna; men det tyckte hon sig vara alltför god till. Hon gick in i fähuset i alla fall; men då hon kom dit, rådde hon icke med grepen, så stor och tung var den. Foglarna sade detsamma till henne som de hade sagt till hennes halfsyster; men i stället tog hon gödsel och kastade efter foglarna. Då hon skulle till att mjölka, voro korna oroliga och spände och sparkade, och för hvar gång hon hade fått litet i stäfvan, slogo de omkull den. Foglarna sjöngo:
