80
17.
Gudbrand i Vreten.
Det var en gång en man som hette Gudbrand; han
hade en gård, som låg långt borta i en utmark, och
derföre kallade de honom Gudbrand i Vreten. Han och hans
hustru lefde så väl tillsammans och ledo hvarandra så godt,
att allt hvad mannen gjorde syntes hustrun vara så väl
gjordt, att det aldrig kunde göras bättre; hur han än bar
sig åt, tyckte hon att det var det bästa. De hade sitt
jordstycke, och hundra daler hade de liggande på kistbotten
och i fähuset två klafbundna kor. Men så sade hustrun
en dag till Gudbrand: ”Jag tycker vi skulle leda den ena
kon till sta’n och sälja henne, jag, så vi kunde få oss litet
handpengar; vi äro så bergadt folk, att vi borde ha något
att röra oss med, vi också, liksom andra ha; de hundra
dalerna, som ligga på kistbotten, få vi icke röra; men jag
vet icke hvad vi skola göra med mer än en ko. Och litet
vinnes också derpå att jag slipper sköta mer än den ena
kon, i stället för att jag nu får gå och pyssla med och ge
foder åt två.” Ja, det tyckte Gudbrand var både riktigt och
förnuftigt taladt; han tog strax kon och gick till staden
med för att sälja den; men då han kom till staden, var der
ingen som ville köpa kon. Nåja, tänkte Gudbrand, så kan
jag väl gå hem igen med kon min; jag vet jag har både
bås och klafve till den, och det är icke längre hem än hit.
Och dermed gaf han sig på hemvägen igen.
Men då han hade kommit ett stycke på vägen, mötte han en som hade en häst han skulle sälja; då tyckte Gudbrand det var bättre att ha häst än ko, och så bytte han med honom. Då han åter hade gått ett stycke, mötte han
