en som gick och dref en fet gris framför sig, och så tyckte han det var bättre att ha fet gris än häst, och bytte så med honom. Derpå gick han ett stycke till; så mötte han en man med en get och tänkte att det väl ändå var bra mycket bättre att ha get än gris, och derföre bytte han med honom som rådde om geten. Så gick han ett långt stycke, tills han mötte en man som hade ett får; med honom bytte han, ty han tänkte: det är allt bättre att ha får än get. Då han nu hade gått en stund igen, mötte han en man med en gås; så bytte han bort fåret mot gåsen; och då han ytterligare hade gått ett långt, långt stycke, mötte han en man med en tupp; med honom bytte han, ty han tänkte som så: det må väl vara bättre att ha tupp än gås. Han gick nu tills det var långt lidet på dagen; men då började han bli hungrig, och så sålde han tuppen för tolf skilling och köpte sig mat för dem, ty det är då alltid bättre att berga lifvet än att ha tupp, tänkte Gudbrand i Vreten.
Derpå gick han vidare hemåt, tills han kom till närmaste granngård; der gick han in. ”Hur har det gått för dig i sta’n:” sporde honom folket der, ”Ah, så der”, svarade Gudbrand, ”icke kan jag rosa lyckan min, och icke kan jag lasta den heller, och derpå omtalade han alltsammans, huru det hade gått honom från början till slut. ”Ja, du lär väl inte bli väl mottagen, när du kommer hem till hustrun din,” sade mannen på gården; ”Gud hjelpe dig! jag ville icke vara i dina kläder.” — ”Jag tycker det kunde ha gått mycket värre, jag,” sade Gudbrand V Yreten ; ”men antingen det nu har gått galet eller väl, så har jag så snäll hustru, att hon aldrig säger något, hur jag än bär mig åt,” — ”Ja, det vet jag visst, men icke för att jag tror det,” sade grannen. ”Slå vi vad?” sade Gudbrand i Vreten; ”jag har hundra dalar liggande hemma på kist-
