botten; törs du hålla lika emot?” Ja, de slogo vad; och så blef han der till qvällen, och när det började mörkna, så följdes de åt till hans gård. Der stannade grannen utanför dörren och skulle lyssna, medan Gudbrand sjelf gick in till hustrun.
”God qväll!” sade Gudbraud i Vreten, då han kom in. ”God qväll!” sade hustrun, — åh. Gud ske lof att du är hemma igen!” Ja, det var han då. Så frågade hustrun huru det hade gått honom i staden. ”Åh, så der,” svarade Gudbrand; ”det är just ingenting att rosa. Då jag kom till sta’n, var der ingen som ville köpa kon, så bytte jag bort den mot en häst, jag.” — ”Ja, det ska’ du riktigt ha tack för,” sade hustrun; ”vi äro så bergadt folk, att vi kunna åka till kyrkan, vi, så väl som andra, och när vi ha råd att hålla häst, så kunna vi gerna lägga oss till den, också. — Gå ner och sätt in hästen, barn!” — ”Ja,” sade Gudbrand, ”jag har nog inte hästen heller, jag; då jag kom ett stycke på vägen, bytte jag bort den mot en gris.” — ”Nej, nej !” ropte hustrun, ”det var då riktigt som jag sjelf skulle gjort det! det ska’ du minsann ha tack för. Nu kunna vi få fläsk i huset, och någonting att bjuda folk på när de komma till oss, vi ock. Hvad skulle vi med hästen? Då skulle folk ha sagt att vi hade blifvit stora på, att vi inte längre kunna gå till kyrkan som förr. — Gå ner och släpp in grisen, barn!” — ”Men jag har nog inte grisen här heller,” sade Gudbrand; ”då jag kom ett stycke längre fram, bytte jag bort den mot en mjölkget.” — ”Nej, hvad du gör allting väl!” ropte hustrun. ”Hvad skulle jag med grisen, när jag rätt tänker på saken; folk skulle ha sagt: der borta äta de opp allt hvad de ha; nej, tacka vill jag en get, då får jag både mjölk och ost, och geten har jag qvar ändå. — Släpp in geten, barn!” sade hustrun. — ”Nej, jag har nog inte geten heller, jag,” sade Gudbrand; ”då jag kom ett stycke till vägs,
