Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
84
KARI TRÄKJOL.

Gud ske lof! när jag nu har fått dig hem igen, du som ställer med allting så bra, så behöfver jag hvarken tupp eller gås, hvarken gris eller kor.” Nu öppnade Gudbrand dörren. ”Nå, har jag vunnit de hundra dalernar” sade han, och det måste då grannen tillstå att han hade gjort.





18.

Kari Träkjol.


Det var en gång en kung som hade blifvit enkling. Efter sin drottning hade han en dotter, som var så huld och så fager, att ingen kunde vara huldare och fagrare. Han gick länge och sörjde drottningen, som han hade hållit mycket kär, men slutligen tröttnade han vid att lefva ensam och gifte sig med en enkedrottning, som också hade en dotter; men denna var lika ful och elak, som den andra var blid och vacker. Styfmodern och hennes dotter voro afundsjuka på kungadottern, emedan hon var så skön; men så länge kungen var hemma, tordes de icke göra henne något, ty han höll mycket af henne.

Så gick en tid förbi, och då fick han krig med en annan kung och drog ut i ledung; då tyckte drottningen hon kunde göra hvad hon ville, och hon både svälte och slog kungadottren och pinade henne på allt sätt. Till sist tyckte hon att allting var för godt åt henne, och så satte hon henne till att valla kreaturen. Hon gick nu med kreaturen och vallade dem i skogen och på fjället. Mat fick hon litet eller intet; blek och mager blef hon, och nästan alltid gret hon och var bedröfvad. Bland boskapen var en stor blå stut, som alltid höll sig så fin och blank,