och ofta kom han fram till kungadottern och lät henne smeka sig. En gång, då hon åter satt och gret och var bedröfvad, kom han till henne och frågade hvarfdr hon var så sorgsen. Hon svarade ingenting, men fortfor att gråta. ”Ja,” sade stuten, ”jag vet det nog, fast du icke vill säga mig det; du gråter derföre att drottningen är stygg emot dig och derföre att hon gerna skulle vilja svälta dig ihjäl. Men för mat behöfver du icke sörja, ty i venstra örat mitt ligger en duk, och om du tar och breder ut den, så kan du få så många rätter du vill.” Det gjorde hon, tog duken och bredde ut den på gräset, och då dukade den upp de herrligaste rätter någon kunde önska sig: der var både vin och mjöd och bakelse. Hon fick nu snart hull igen och blef så röd och rund och hvit, att drottningen och den skrangliga dottern hennes blefvo både blåa och bleka af förargelse deröfver. Drottningen kunde alls icke förstå hur styfdottern kunde se så bra ut, då hon fick lefva på så dålig kost; så befallte hon en tärna att gå efter henne i skogen och passa på och se huru det hängde ihop, ty hon trodde att någon af tjenstfolket gaf henne mat. Tärnan gick då efter henne i skogen och passade på, och så fick hon se, att styfdottern tog duken ur örat på den blåa stuten och bredde ut den, och att den dukade upp de herrligaste rätter, dem styfdottern åt och gonade sig med. Det gick tärnan hem och sade drottningen. Nu kom kungen hem och hade vunnit öfver den andra kungen, som han hade varit i krig med; då blef stor glädje i hela slottet, och ingen var gladare än kungens dotter. Men drottningen lade sig sjuk och gaf doktorn mycket pengar för att han skulle säga, att hon icke kunde bli frisk igen, så framt hon icke fick kött af den blå stuten att äta. Både kungadottern och folket frågade nu doktorn, om ingenting annat kunde hjelpa, och bådo för den blåa stuten, ty alla höllo af honom och sade att maken till stut fanns
