icke i hela riket; men nej, han måste slagtas, och han skulle slagtas, det gafs ingen annan råd. Då kungadottern hörde det, blef hon illa till mods och gick ner i fähuset till stuten. Han stod också och hängde hufvudet och såg så sorgsen ut, att hon började gråta deröfver. ”Hvad gråter du för?” sade stuten. Då omtalade hon att kungen hade kommit hem igen, och att drottningen hade lagt sig sjuk och fått doktorn till att säga, att hon icke kunde bli frisk, om hon icke fick kött af den blå stuten att äta, och nu skulle han slagtas. ”Få de bara lifvet af mig, så dräpa de snart dig också,” sade stuten; ”tycker du som jag, så resa vi vår väg i natt.” Ja, kungadottern tyckte visst att det var elakt att resa bort från sin fader; men det var ändå värre att lefva under samma tak med drottningen, och så lofvade hon stuten att hon skulle komma.
Om qvällen, då alla de andra hade lagt sig, smög hon sig ner i fähuset till stuten; så tog han henne på ryggen och lade i väg det fortaste han kunde. Då nu folket kom upp i ottan följande morgon och skulle slagta stuten, var han borta, och då kungen kom upp och frågade efter dottern, var hon också borta. Han skickade bud åt alla väderstreck för att leta efter dem och lät lysa efter dem i kyrkan, men ingen hade sett en skymt af dem.
Emellertid sprang stuten genom många länder med kungadottern på ryggen, och så kommo de till en stor kopparskog; träd och grenar och blad och blommor och allting var af koppar. Men innan de begåfvo sig in i skogen, sade stuten till kungadottern: ”När vi nu komma in i skogen, så måste du akta dig väl, så att du icke rör ett blad af den, eljest är det ute både med mig och med dig, ty här bor ett troll med tre hufvuden, som rår om den.” Nej kors, hon skulle nog akta sig och icke röra vid något. Hon var så försigtig och böjde sig åt sidan för grenarna och sköt undan dem med händerna; men den var så tät-
