Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
77
OM JÄTTEN, SOM ICKE BAR HJERTAT PÅ SIG.

samma han lyfte henne upp ur vattnet, släppte anden ägget ned i brunnen, och nu visste Askepilten rakt inte, huru han skulle fä upp det igen. «Ja, nu får du väl ropa på laxen,» sade vargen; och det gjorde kungasonen; så kom laxen och hemtade upp ägget från bottnen af brunnen; och då sade vargen, att han skulle klämma på ägget, och med det samma Askepilten klämde på det, skrek jätten. «Kläm en gång till!» sade vargen, och då prinsen gjorde det, skrek jätten ändå ynkligare och bad så vackert för sig; han skulle göra allt hvad kungasonen ville, sade han, bara han inte klämde sönder hans hjerta. «Säg, att om han skapar om dina sex bröder, som han gjort till sten, och deras sex brudar, skall han få behålla lifvet,» sade vargen; och det gjorde Askepilten. ja, det var trollet strax villigt till; han förvandlade åter de sex bröderna till kungasöner och deras brudar till prinsessar. «Kläm nu itu ägget!» sade vargen. Då klämde Askepilten ägget i stycken, och så sprack jätten.

Då Askepilten nu hade blifvit af med jätten, red han tillbaka till jättegården igen på vargen; der stodo nu alla sex bröderna lifslefvande med sina brudar, och så gick Askepilten in, i berget efter sin brud, och sedan reste de allesammans hem igen till kungsgården. Då blef det stor glädje för den gamle konungen, då alla hans sju söner kommo tillbaka hvar med sin brud. «Men den vackraste af alla prinsessorna är ändå Askepiltens brud,» sade konungen, «och han skall sitta öfverst vid bordet med sin brud.» Så blef der hållet gästabud både länge och väl, och ha de inte slutat med det, så varar det väl ännu.