Pannkakan.
Det var en gång en hustru, som hade sju hungriga barn, och dem bakade hon pannkaka åt, råmjölkskaka var det, och den låg i pannan och jäste så tjock och god, att det var en lust att se på den; och barnen stodo omkring, och morfar satt och såg på.
«Ack, låt mig få litet pannkaka, mor, jag är så hungrig,» sade det ena barnet.
«Ja, kära mor!» sade det andra.
«Kära, snälla mor!» sade det tredje.
«Kära, snälla, rara mor!» sade det fjerde.
«Kära, snälla, rara, beskedliga mor!» sade det femte.
«Kära, snälla, rara, goda, beskedliga mor!» sade det sjette.
«Kära, snälla, rara, goda, söta, beskedliga mor!» sade det sjunde.
Så bådo de om pannkaka allesammans, den ena vackrare än den andra, ty de voro så hungriga och så snälla.
«Ja, mina barn, vänta nu bara tills hon vänder sig,» sade hon, — tills jag fått vända henne, borde hon ha
